Melinda Lövgren Petranyi

Sitter i vardagsrummet nu när jag skriver och har alla kort på dig runt om mig. När jag tänker efter så finns det inget kort där du inte ler på, du var alltid så glad! Skulle man få dig att blir sur var man tvungen att göra något riktigt jävligt som du verkligen hatade. Men visst fanns det dagar då man var på bus/rethumör och tog din mobil eller nåt då kunde du få lite fnatt. Kommer ihåg hur du jagade mig genom lägeneheten medans vi båda skrattade och jag tyckte det var ännu roligare. Klantig som du alltid var så slog du antingen armbågen i dörrkarmen eller foten i tröskeln och la dig ner på golvet och åmade dig av smärta. Alltid kom du hem med massa blåmärken och när man frågade vad du hade gjort fick man till svar ' det där hade jag inte ens sett, eller ah råkade slå i armen (eller var du nu hade blåmärket) på jobbet. Det var du i ett nötskal och det är sånna minnen man inte glömmer, sånna saker som var ett måste om man hette Tony!

Du var ju inte bara klantig utan du var ju väldigt duktig på massor med saker. Man kunde i princip fråga dig om vad som helst och du hade alltid ett svar och en lösning på det. Det som var så bra var ju att du kunde ju så många olika saker, var det datan så kunde du det men var det tvättmaskinen eller ett mattetal så kunde du det också. Du var våran egna Einstein! En ständig kommentar man fick höra när du hade gjort något du var stolt över eller något du hade klarat av var ' är man kung eller är man kung' Alla som känner dig har nog hört det uttrycket. Vi pratade om att det skulle vara kul att gravera in det på din gravsten eftersom det verkligen skulle symoblisera dig. Då kanske ni som läser också förstår hur vanlig den här kommentaren var när det gällde Tony.

Älskar dig mest bror! / din syster