Melinda Lövgren Petranyi

Drömmar är det jag lever för nuförtiden, i drömmarna får jag träffa dig igen och det känns som förut. Men det är ändå inte samma sak, för det är som att jag vet om vad som har hänt även fast det är i en dröm. Inatt drömde jag att jag ringde hem och du svarade 'tony' och jag skrek ut 'muuuuullis' jag frågade dig hur du mådde och hur det var efter olyckan. Kunde det inte varit verklighet, att du hade klarat det och mått bra igen. Jag tänker på dig heela tiden och frågar mig själv hur jag ska klara av det här? Hur ska jag kunna gå vidare när en del av mitt hjärta är borta, en del av mig som jag aldrig kommer få tillbaka. Jag kommer aldrig känna mig hel igen, för att göra det måste jag ha dig vid min sida.

Zabina började prata om att hon hade drömt om att du jag och hon hade gått en promenad. Då började jag genast tänka på alla ggr vi har gått våra promenader. Samma promenad varje gång, började vid mig och gick sedan ner mot östertälje och sen förbi Astra. Kommer ihåg när vi bestämde oss för att vi skulle ta en annan väg istället för att det blev så enformigt att gå samma hela tiden. Det slutade med att vi gick den vanliga promenaden fast bakvänt istället. Det är sånna minnen man aldrig glömmer. Jag som hade tänkt att när jag kom hem från Ungern skulle vi börja träna på Nautilus tillsammans. Båda ville vi ju få bättre kroppar och nu när jag äntligen fick börja träna där så hade det ju varit perfekt. 

Jag älskar dig bror, du betyder mest! /syster