Melinda Lövgren Petranyi

Tänkte hälsa alla nya läsare välkomna och även lägga in en liten text om vad som hände min bror.



Min älskade och underbara bror var på jobbet den 25 Juli när han skulle lasta upp en container bakom en Konsum affär på en lastbil. Han hakar på den första kroken och ska sedan forstätta med andra, mitt i detta börjar container att röra på sig och min bror hamnar då mellan container och väggen. Han blir skickad med helikopter till Karolinska och ligger där medvetslös i 6 dagar, de försöker väcka honom men han vaknar inte när de tar bort bedövningen utan krampar bara. Han har inga blåmärken alls på kroppen, han har inge sår alls.. det ända han har är 2 brutna revben, dessa sägs ha kunnat uppstå när dem senare gjorde HLR. Min bror var stark och höll emot hela containern men orkade inte helt utan fastnade och när dem väl hittade honom så hade han ingen puls. Efter 3 dagar på sjukhuset så sjönk alla värden, han kissade kolsvart, och allt förvärrades bara. De försökte rädda honom men förgäves, min underbara bror orkade inte mer och vi förlorade honom den 31 Juli

Som jag skrev innan så kommer min blogg att handla om mitt liv och saknaden efter min underbara bror.

Var och kollade till din gravplats idag, det var massor med ljus tända som vanligt. Men en del höll på att slockna så vi bytte ut dom mot nya. Så nu har du massor med ljus igen som förmodligen håller sig i någon dag. Tycker det är läskigt att vara på kyrkogården när det är mörkt ute. Det känns som att man inte är säker någonstans längre, det är fel bara för att det blir mörkt ska man fortfarande kunna känna sig trygg. Men det går inte i dagens samhälle, det finns så sjuka människor som kan göra vad som helst.

Vi gick och hälsade på moster sen och jag hatar när man kommer in på hennes gård och ser din bil stående där. Får samma tanke varje gång 'är tony också här' men sen vill jag bara gråta för att det inte är så. Vi satt och pratade om hur vi skulle ha det i jul, det kommer inte bli detsamma utan dig. Hela släkten kommer ju vara samlade men det kommer fattas något så därför tror jag inte det kommer bli samma stämning som det brukar vara.

Jag har tänkt på att köpa en julklapp till dig som man kan lägga på din gravplats, men vad skulle det kunna vara? Man borde nog inte köpa nåt för stort eller dyrt för jag vet att även vid sånna tillfällen finns det idioter. Förstår mig inte på personer som tar saker från andras gravar, vad tänker man när man gör det? Har kommit för att hälsa på dig flera gånger då jag har märkt att det har fattas massa halsdukar etc. Halsdukar som dina nära och kära har lagt där för att hedra dig och så kommer det folk och tar dom. Vad gör man med en sån halsduk egentligen? Tvättar upp den och går med den på matchen? eller man kanske inte ens tvättar den? Vem vill gå runt med en snodd halsduk, när det dessutom är från en gravplats. SKAM ÖVER ER!

Jag älskar dig bror, du betyder mest!/syster

Drömmar är det jag lever för nuförtiden, i drömmarna får jag träffa dig igen och det känns som förut. Men det är ändå inte samma sak, för det är som att jag vet om vad som har hänt även fast det är i en dröm. Inatt drömde jag att jag ringde hem och du svarade 'tony' och jag skrek ut 'muuuuullis' jag frågade dig hur du mådde och hur det var efter olyckan. Kunde det inte varit verklighet, att du hade klarat det och mått bra igen. Jag tänker på dig heela tiden och frågar mig själv hur jag ska klara av det här? Hur ska jag kunna gå vidare när en del av mitt hjärta är borta, en del av mig som jag aldrig kommer få tillbaka. Jag kommer aldrig känna mig hel igen, för att göra det måste jag ha dig vid min sida.

Zabina började prata om att hon hade drömt om att du jag och hon hade gått en promenad. Då började jag genast tänka på alla ggr vi har gått våra promenader. Samma promenad varje gång, började vid mig och gick sedan ner mot östertälje och sen förbi Astra. Kommer ihåg när vi bestämde oss för att vi skulle ta en annan väg istället för att det blev så enformigt att gå samma hela tiden. Det slutade med att vi gick den vanliga promenaden fast bakvänt istället. Det är sånna minnen man aldrig glömmer. Jag som hade tänkt att när jag kom hem från Ungern skulle vi börja träna på Nautilus tillsammans. Båda ville vi ju få bättre kroppar och nu när jag äntligen fick börja träna där så hade det ju varit perfekt. 

Jag älskar dig bror, du betyder mest! /syster 

Igår var jag vid din grav och det kändes lika konstigt som vanligt, kan inte förstå att du ligger där under marken. Det är ju inte där du ska vara, du ska ju vara här med oss. Men gud va fint det är hade jag haft kamera hade jag tagit kort. Alla halsdukar, kransar och prydnader som nära och kära har lagt dit. Såg också att det var någon som hade satt fast en lapp där det stod en text om ditt namn läste den och den stämde ju på hur du var, en helt underbar person! Kändes som jag kunde stå där i evigheter bara kolla och tänka. Mycket snö fanns det ju också så tog mig faktist tid att göra en snölykta, lite småkul tyckte jag. Även om den rasade ihop en antal ggr men efter att jag bett dig att göra så att den inte rasade så funkade det ju faktist, och du fick din egna snölykta.

Jag lever fortfarande som i en bubbla, väntar bara på att den ska spräckas och jag ska förstå vad som har hänt. Hur många ggr jag än påmminer mig själv om att du inte kommer tillbaka till oss så är det endå en del av mig som tänker tvärtom. Klart han kommer tillbaka, han är ju bara på en sorts semester. Men hur länge ska jag kunna gå runt och tänka så? Får mina panikattacker ibland när det är nåt som gör mig extra påmind om dig, då går det bara inte att hålla det inne. Det är som en mur som rasar och alla känslor du har hållit inne exploderar och kommer fram.

'Jag ler utanpå men gråter inuti' En mening jag tycker stämmer rätt bra på mig själv och säkert många andra i min omgivning. Man vill inte visa hur man egentligen mår, det är som att vi går runt med en mask på oss. Jag känner det ibland att jag skulle kunna brista ut i gråt men antingen så är man på fel plats eller så vill man bara inte visa det och håller det då inne och använder "fejkleendet". Eller bara en sån sak som när man är med någon kompis och hon/han frågar hur man mår, 'jora det e bra' brukar jag svara. Men är det egentligen så bra? Eller säger jag bara det för att inte behöva förklara mig om varför det är dåligt? Någon som håller med om det jag har skrivit och har känt samma sak ibland?

Jag älskar dig bror, du betyder mest! <3 /Syster