Ett halvår har gått
Idag har det exakt gått ett halvår sen du lämnade oss. För exakt ett halvår sen var jag i Ungern när jag och min bror blev väckta av min farbror som sa att mamma var i telefonen. Vi förstod direkt vad som hade hänt vi sprang till telefonen då vi fick det tunga och jobbiga beskedet. Ingen förstod riktigt vad som hade hänt, vi hade panik vi var i chocktillstånd båda två och jag tror nog att dom flesta var det. Att vara över 200mil hemifrån och få veta det här gjorde inte saken bättre. Vi visste inte vad vi skulle göra vi bara grät och grät, och tillslut var det som att vi stängde in oss i en bubbla från resten av världen.
Det här halvåret har varit det jobbigaste i hela mitt liv. Saknaden efter dig blir bara större och större ju längre tiden går. Varje gång jag tänker på att du inte längre är med oss så får jag panik. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte hur jag ska klara det här utan dig. Det går inte och jag kommer aldrig klara det utan dig. Jag behöver dig här vid min sida, du ska vara här med mig och alla andra. Varje gång vi går till din grav bryter jag ihop, jag vill vara där men samtidigt är det så jobbigt.
För några dagar sen gick jag den promenaden som vi alltid brukade gå. Det kändes så konstigt att inte gå den med dig, eftersom du var den enda jag hade gått den promenaden med. Jag ville säga så mycket till dig, för det kom upp så mycket saker som du och jag brukade prata om. Jag började tänka på allt vi har pratat om när vi har gått där. Vad vi brukade göra, när jag tex skulle springa baklänges till 'skylten' och jag frågade dig om det var lång kvar när du då svarade 'nej det är bara en bit men kolla inte utan spring på nu istället'. Kommer ihåg hur vi pratade om att vi bara skulle prata engelska på våra promenader för att jag skulle lära mig det bättre. Visst det funkade en stund sen pratade vi svenska igen.
Jag älskar dig och saknar dig! /dinsyster
Det här halvåret har varit det jobbigaste i hela mitt liv. Saknaden efter dig blir bara större och större ju längre tiden går. Varje gång jag tänker på att du inte längre är med oss så får jag panik. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte hur jag ska klara det här utan dig. Det går inte och jag kommer aldrig klara det utan dig. Jag behöver dig här vid min sida, du ska vara här med mig och alla andra. Varje gång vi går till din grav bryter jag ihop, jag vill vara där men samtidigt är det så jobbigt.
För några dagar sen gick jag den promenaden som vi alltid brukade gå. Det kändes så konstigt att inte gå den med dig, eftersom du var den enda jag hade gått den promenaden med. Jag ville säga så mycket till dig, för det kom upp så mycket saker som du och jag brukade prata om. Jag började tänka på allt vi har pratat om när vi har gått där. Vad vi brukade göra, när jag tex skulle springa baklänges till 'skylten' och jag frågade dig om det var lång kvar när du då svarade 'nej det är bara en bit men kolla inte utan spring på nu istället'. Kommer ihåg hur vi pratade om att vi bara skulle prata engelska på våra promenader för att jag skulle lära mig det bättre. Visst det funkade en stund sen pratade vi svenska igen.
