Melinda Lövgren Petranyi

Saknaden efter dig bror går inte att beskriva med ord, den är så jävla stor att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag tänker på dig heela tiden och jag får upp bilder i huvudet som gör så att jag håller på att få panik. Känner smärtan  och paniken som du hade när det hela hände, fan varför kunde jag inte varit där och hjälpt dig, VAFAN SKULLE DET HÄNDA FÖR!? :'( Drömmer om dig varje natt och den endra drömmen är värre än den andra, saknaden efter dig har gjort mig knas, du var fan mitt allt jag behöver dig du ska ju vara med mig! Jag visste inte att man kunde sakna en person så mycket, men nu vet jag det och jag kommer fan aldrig gå över. Dagarna går och ena dagen känns det okej och dagen efter vill jag gräva ner mig någonstans. Fan låt mig prata med dig låt mig träffa dig vad som helst, jag måste få träffa dig. Sakta går jag sönder innuti, jag orkar inte mer :'( . Jag försöker att vara glad, jag försöker vara den gamla vanliga melinda, den starka melinda som klarar det även fast jag mår piss, men sanningen är att jag inte gör det. Det är bara en falsk jävla "mask" fan trodde jag var starkare.

Snart ett år har gått, kan inte fatta det, det är sjukt!
Jag älskar dig bror! <3 /din syster